Sajatedäjsajatedäj

(det är värnamoska)

Jag har köpt en produkt! Quorn, och snickrat ihop en köttfärssås utan kött. Inte ens köttbuljong tog jag i, trots att jag hade chansen. Fast jag ser fortfarande fram emot att ta emot åtta matlådor och få en vegetarisk middag, har hört att lasange ska vara lätt att laga, hödö.

Igår hade jag en sådan intressant kväll, så vart ska man börja? Äh jag börjar lite tidigare, var på vattengympa med Alle och Ida. Försökte hänga med i deras synkade rutiner så gott jag kunde och gympaledarens pass, som var lite för mycket rörelser i allt för många olika riktningar på en och samma gång för min koordination. Hypen kring våtvästsgympa har hypats ännu mer och jag väntar spänt om det är så fantastiskt som det snackas om. Kom hem och fick besök av Erika, tog en powernap och och bestämde mig för att hänga på nåt som hände i Gamlestan med Alle och Ida. Det var ungefär allt jag visste. Det visade sig att det var en minifestival på med Jens Lekman, Erik de Vahl och ett band från Japen eller Hongkong. Kollade upp det och de heter alltså Maher Shalal Hash Baz. Ingen kan klandra mig för att inte komma ihåg deras namn. Det var det skummaste jag upplevt på länge. De var sex personer på scenen med instrument som fagott, blockflöjt och melodika för att nämna några. Med sig har de sig säkert 100 papper och på varje papper var det en låt och de spelade alla låtar. Vissa var bara tio sekunder långa och sedan applåderades det hejdlöst av publiken. Emellanåt var det riktigt bra, men många gånger lät det som en bandorkester med mellanstadieelever på sin första uppvisning, och killen som spelade blockflöjt visualiserade samma tanke. Blyg och nästan lite rädd, ville han verkligen stå där, eller hade blivit medtvingad av den glade men bestämde orkesterledaren och tillika gitarrist och sångeren? Alle tjatade konstant efter en låt att vi skulle gå, men det hela försvårades av det faktum att vi satt längst fram, så långt fram att det inte var stolar utan en stor mjuk madrass som vi satt på. Tillslut tog jag henne i handen för att lugna ner henne lite, fast efter ytterligare tjugo låtar kände jag mig alltför hungrig och tre timmar på en madrass får räcka. Vilken kväll!

Jens Lekman var bra som vanligt. Jag har någon slags hatkärlek till honom, har försökt att inte tycka om honom, men när han går upp på scenen och verkligen går in för musiken så är det omöjligt. Jag kan inte förneka det, Jens Lekman får mig att lyssna, att stanna upp och bli intresserad av vad han har att berätta. Han har en speciell närvaro på scenen som inte får mig att börja tänka på vad jag ska laga för mat dagen därpå eller fundera på ifall jag behöver tvätta snart. Att lyckas med det är sannerligen en bedrift.