In love with a feeling

Skulle Babyshambles komma eller inte?
Klockan började närma sig halv två och man tittar på hur killen som soundcheckar två gitarrrer och samtidigt så hör man något som är misstänkt likt introt till fuck forever. Det känns hoppfullt efter att ha hört massa olika rykten som spridit sig på campingen. Jag frågar Kris och Alle om de tror att han verkligen kommer. Kris är tveksam, Alle är säker på att han kommer. Tiden går. Man ser hur det springs fram och tillbaka över scenen och det känns oroligt i luften. Så kommer en kille med öronsnäcka och telefon fram och tar micken. Jag känner att det kommer skita sig. Han säger att det är något transportproblem för bandet, men att de kommer. Om en timma. Vi går tillbaka till husvagnen och tar på oss lite varmare och traskar tillbaka över campingen och sicksackar mellan ölburkar, matrester och berusade männsiskor. Tillbaka till Pampas där det nu börjar ljusna.

Tiden går lite till och lite långsammare. Jag står och är jättenervös, en känsla som jag aldrig tidigare haft innan en konsert. Ändå njuter jag av att vänta för att jag vet ifall de dyker upp kommer det att bli fantastiskt. Klockan passerar halv tre.
Så släcks scenen ner och plötsligt entrar de scenen, B a b y s h a m b l e s. Pete Doherty, killen som det senaste halvåret hamnat på löpet var och varannan dag står några meter framför mig och ska spela. Just like that. Han har en Sverigeflagga i hatten, och ett vitt linne som ser ut som en klänning. Han sjunger, vinglar, sluddrar något om svenska tullen och lirar gitarr och munspel, kastar gitarren ut i publiken och har hattprovning. Allt omkring mig är suddigt och det enda jag ser är Pete och det ända jag hör är musiken som ljuder från högtalarna. Så Spelar de ”Time for heroes” och jag blir bara så himla glad och adrenalinet stiger i kroppen. Ren lycka i tre minuter. Jag hoppar, dansar och sjunger med. Jag tänker på alla gånger jag sjungit just denna låten hemma och hur Jo brukar tycka det är ganska festligt när jag ska försöka sjunga whombles bleed trunches and shild. För det låter festligt. Det var helt fantastiskt. Vilken musik!

Men. Det finns som alltid ett men. Samtidigt kunde jag inte låta bli att nästan känna mig lite sorgsen trots den mäktiga konsertupplevelsen. Mest för att det inte gick att ignorera det faktum att detta var mer en bara en show, ett upträdande. Detta är någons verklighet, showen tar inte slut, och den blottas på ett mycket brutalt sätt för oss. Så här lever Pete Doherty, jämt. Kunde inte undgå att dra parallellen till konstnären som lever genom sin konst. Kanske också därför man blir så berörd av honom, oavsett om man blir provocerad, om man gillar musiken eller inte. Det känns så äkta. Och hur går det att tolka det annorlunda, oavsett vart sanningen i detta ligger sjunger textrader som why would you pay to see me in a cage och rat becomes stars än att det handlar om honom själv, och hans road to ruin. När det blåa ljuset från scenen lyste på honom, såg han helt likblek ut, och tanken slog mig att det skulle kunna kollapsa i vilket ögonblick som helst. Ännu läskigare blir det att jag trots denna obehagliga verklighet utspelar sig i ena ögat, njuter jag ändå med andra, över musikern Pete Doherty, dennes utstrålning. En kille som är otroligt begåvad. Det lyste också en mycket stark anglosaxisk sfär kring honom (trots Sverigeflagga och Portugal-halsduk!), vilket jag tyckte var oerhört vackert och hade en poetiskt klang som fick mig att tänka på William Wordsworth och hans påskliljor, när han sjunger albion. Romantiskt givetvis, men det var härligt att se mer än bara skvallerpressens trista sida av honom och få en glimt av det hans stryka och storhet som musiker, nämligen trubaduren och poeten Pete Doherty.