Vit vecka med tre bommar

Sedan när blev det så svårt att dricka kaffe i sängen? Jag har kaffefläckar på mitt påslakan och kaffe i håret. Jag vägrar att göra något åt saken, jag har ändå lite kakaofläckar sedan tidigare när jag åt chokladkaka med kakaopulver på i sängen. Jag borde kunnat lagt ihop ett och ett där. Jag fixar allt imorgon istället.

Det är inte varje dag som jag och Hasti får ett fyverkeri som tack för bra jobbat, men idag så var så fallet. Mina första fyra och en halvtimme på jobbet är avklarade. Höjdpunkten var definitivt när jag fick hälla över fett från broilern med en slickepott ner i en stor tunna och ett gojsigt ljud av splat uppstår. Fan, jag är dåligt på att stava till ljudord. Blofs blofs kanske är bättre. Min största fara med sommareb är att jag kommer behöva stå ut med den vedervärdiga radiokanalen the voice. Jag kommer bli hjärntvättad och bara lyssna på Destiny’s child, Petter och 50 cent. OCH tycka om det. Jag måste vara stark. Trots att jag inte är på samma ställe som förra året fick jag en deja vu aktig känsla av hur det var när jag började jobba förra sommaren. Då mådde jag jättedåligt och hade blivit precis väldigt sårad och kunde knappt hålla mig från att få ett nervsammanbrott när jag fick gå och äta helt själv första dagen. Trots att detta var längesen var det lite obehagligt att tänka tillbaka på den sinnesstämningen. Så här i efterhand vet jag hur bra det var att jobba och tänka på annat som stocklevel och söndagslängtan. Det gick mycket lättare att gå vidare och lämna skiten bakom sig.

Igår var jag uppe på skansberget och drack folköl och bevittnade solnedgången, eller nä jag drack ingen öl men åt väl lite choklad från tommy’s (2 för 10 kr). Nu skulle jag gärna vilja titta på The Whitest Boy Alive som vid detta nu pågår på Respekt. Fast jag har inte pengar till det. Mat är faktiskt inte överskattat. Något som också fortfarande pågår är sökandet efter årets idol. Uttagningen pågår på vår bakgård och när jag gick hemifrån vid ett var det fullt med folk och när jag kom hem vid tio likaså. Tänk att det finns så många som faktiskt vill bli kända och bli en ’idol’. Det måste vara den ondskefulla tv:ns fel. Många (inkl mig) lever alldeles för mycket av livet framför och genom tv:n. Jag och Josefin hade någon idé om att vi skulle ställa upp ett bord och kanske ta med gitarren och lira lite för de stackare som inte kom vidare, då skulle de känna sig hoppfulla och vi hade kanske hade fått våra femton minuter i rampljuset. Det var till och med tal om kanske lite saft och bulle, eller snarare ris och fefferonis om man skulle varit realistitsk. Nu blev det inte så, vi käka frukost ute på gården istället och det var livskvalité med stort è.