inre och yttre kollision

Vet inte varför jag måste fråga ut alla jag pratar med numera om deras liv. Helt rätt uppochned ber jag de motivera vad livet handlar om. Har hänt flera gånger denna veckan i både nyktert och onyktert tillstånd, fast jag har hållt på så här ett bra tag nu. Jag letar hela tiden efter svar. Fast ju mer jag letar desto mindre hittar jag. Jag vet inte ens om det finns något att hitta. Jag slipper i alla fall prata om mig själv och bli påmind om att jag abslout inte har några svar och inte ens längre vet vad jag ska fråga efter. Jag begår hela tiden misstaget och tror att alla går runt och funderar på de stora mysterierna i livet eller vad man nu vill kalla dem. Det är lätt att bli besviken då för de flesta går bara runt och lever utan eftertanke, utan att motivera sina val. Fast kanske lever man mer då? Går det att leva mer eller mindre? Lever man så lever man ju…Det känns som jag vill hitta livet i dess renaste form, och det låter absurt. Jag tar livet på alldeles för stort allvar. Jag vet verkligen ingenting, ska det inte finnas något mer? Något som betyder något, att komma under ytan? Eller är det så här livet är, finns det ingen skatt att söka efter, inga svar? Bara denna texten har massa frågor och jag har inte ens frågat så värst mycket.