med blicken riktad framåt

Oh ända sedan jag kom hem från Hultsfred så har jag velat dansa hela tiden. Det var underbart att gå runt och höra musik hela tiden. Det kändes lyxigt. Här är allt mycket tystare. Festival var verkligen något i min smak, även om jag inte levde det råa festivallivet. Jag drack knappt någonting, gick på många konserter helt själv och skippade bajamajorna till förmån för vattentoaletterna på backstage området. Jag bodde inte ens i ett sunkigt tält, även om jag varje morgon fick sällskap av mina polare spindlarna. Fast de är mindre läskiga i grupp om tio än bara en, konstigt nog. Jag njöt inte bara av all musik utan även av att få vara ute dygnet runt. Tydligen är jag en naturmänniska trots allt. Jag som alltid känt mig så obekväm med naturen. Men det har ändrats det senaste året. Jag vet inte men jag känner mig bara så fri av vara ute och andas in frisk luft i mina lungor. Jag suger in all energi som naturen genererar. Ha, nu låter jag som en flummig hippie. May it so be.

Av alla konserter jag var på var ingen riktigt dålig, vet inte om det berodde på min härliga inställning eller artisterna. Ett härligt samarbete får man väl hoppas på. Vilka var då bäst? Det är skitsvårt att svara på men de som betydde mest för mig var förutom de givna Baby & Strokarna var nog Ane Brun med hennes fantastiska och proffsiga duetter med bla Teitur och Ron Sexsmith som lät ännu bättre live än på skiva. Phoenix, med deras mysiga sound och förmåga att se så fransk-snygga ut trots att de befinner sig på festival, stilrena á la abstrakta tavlor med Malevitj (sorry för alla konstparalleller men jag kan inte undgå det) och Slagsmålsklubben. Detta trots SMKs ljudproblem i början som gjorde mig ganska lack. Men efter tag var det bara dans dans dans!! Grym stämning, dvs varmt, gungigt och partieee.

Ron Sexsmith, åh ljuvliga Ron! – The Editors – Hello Saferide – Sture Alléns dansorkester – Babyshambles – Kent – The Strokes – Lou Reed – Kristian Anttila – Cat 5 – Pheonix – Ane brun – Pharell – Dick Tiger – Slagsmålsklubben – Tiger Lou – The Grey Brigade

Jag tror det var det.
En annan positiv överraskning var demobandet Dick Tiger, som var jag tyckte var väldigt kul att titta på och de hade ett sound som gjorde sig bra live. Sångaren hade också grym utstrålning och lagom kaxighet. Håller tummarna för örebroarna.

fransoserna vet hur man ska klä sig

Sen måste jag ju avsluta med lite kändisskvaller..

> En underbar syn var Leif ”Paggan” Pagrotsky på Lou Reed. Han hade blåjeans, helt uppknäppt vit skjorta och blottade magen och hade sitt coola skägg. Han går inte annat än att älska!

> Missade precis skivsigneringen med Phoenix, de stod precis bredvid mig, men jag var för feg för att våga prata med dem. Sedan när jag äntligen tog mig mod, var det för sent, fast det visade sig att jag gått förbi dem och plötsligt gick de ikapp mig. Men då hade ju mitt mod försvunnit igen…

> Hade precis varit och käkat inne på backstageområdet och gick där strosandes med mitt kaffe när vem möter man, om inte mannen med den perfekta hyn, Pharrell. Fyra minuter sen till sin spelning noterade jag innan jag gick och mötte upp honom igen på framför Hawaii.

> Sångaren i Alice in Chains kläckte den klassiska kommentaren när jag stod och kollade armband till en av entreerna, för han hade inte på sig sitt. ”- I’m with the band” Jag släppte förbi honom.