de-jag-det

För ett tag sedan kom jag på att jag ville skaffa mig en brevvän. Någon som man skulle kunna diskutera livet med och olika tänkbara scenarion och filosofera med, och skriva brev till. Jag hade till och med en viss ”anonym” person som jag tänkte skulle bli min brevvän, fast jag ville inte att denne skulle veta vem jag var. Jag styrde aldrig upp det. Helt ärligt så hade denne nog inte kunnat leva upp till mina förväntningar. Mina förväntningar. Vad kan jag säga annat än att jag ofta blir besviken. Jag tror alltid att alla tänker efter mycket mer än vad de gör, en del gör det, men majoriteten är förvånansvärt apatiska i sina resonemang. Att folk inte fattar att ens handlingar får konsekvenser. En sådan enkel sak. Man gör allt för att skydda sig själv, och väljer att blunda och kan komma på tusen ursäkter för att rättfärdiga sina val, man lever i nuet, fångar dagen och alla andra gjorde det ju…osv. Innerst inne så vet man, men få vågar se det. Jag värdesätter människor som kan se sina misstag och som vågar erkänna dem. Det måste vara ett steg närmare den där saken de kallar frihet.

F.ö undrar jag om jag någonsin kommer få veta vilka de är. Är de jag? Vem är det i så fall?