en lyckad debut

Jag har blivit av med min Håkan Hellström oskuld. Som den sista göteborgaren, kanske till och med som sista svensk sett Håkan spela live. Känns bra att avslöja nu när det är över, men visst drog jag mig lite för att erkänna något som verkar vara så självklart för alla. Jag kan säga så här, det var himla fint. Det säger väl egentligen inte så mycket, men kanske ändå tillräckligt i sin otillräcklighet.

Jag gillade hur jag kom att tänka på vänskap och kärlek, och hur Håkan alltid lyckas få en att känna att man inte är ensam om att ha dumma förälskelser och knasiga känslor. Han uppmuntrar snarare detta, och kanske är det just därför han är så himla populär, för jag har aldrig sett så mycket folk vid stora scenen tidigare. Helt smockat, men trots detta lyckades jag mot alla odds springa på både Axel och Linnéa. Hurricane Gilbert var bäst. När Håkan påpekade att de kastat upp så mycket saker på scenen kunde jag inte låta bli att dra ett litet obscent skämt för Axel om att konstigt nog ingen kastat upp en handgranat än, något som annars är väldigt gbg-style just nu. Jag tyckte det var jättekul men kanske lite för opk för mig egentligen så lite ångest fick jag allt.

Men varför inte spana in lite riktiga sailors istället!