vägen norrut

Landsvägen ner från trollhättan har de senaste gångerna jag åkt där varit en kolsvart upplevelse, bara helljuset har hindrat mig från att tro att jag blundar. Konstigt att titta i backspegeln utan att faktiskt se något alls. Fast resan har aldrig varit av obehag utan tvärtom, jag har känt mig lugn och upplyft, så även ikväll trots avsked. Jag gör inget annat än säger hej då nu för tiden. Fast det är inte så vemodigt som det låter för jag trots att vänner åker bort, så förändras vänskapen inte. Det känner jag och glädjer mig.

När ljuset är närvarande på denna väg norr utöver, bjuder den på utsikt över gröngula slätter, omgiven av berg, högt belägna kyrkor och en och annan bondgård. En skylt som det står honung med handskrivna bokstäver passeras snabbt förbi. Det öppna landskapet ger mig ett andningshål och lugnet smyger över en. Man hinner tänka en hel del. Sedan växlar landskapet snabbt över till högt gräs med snäva kurvor och dalar, och jag gör mitt bästa för att hålla mig på vägen och hoppas på inte träffa på alltför mycket mötande trafik.

Jag kommer att tänka på den engelska landsbygden, är jag verkligen på väg norrut? Kan jag inte ha gjort ett inhopp i filmen fyra bröllop och en begravning, och när som helst förväntar jag mig att Hugh Grant kommer att dyka upp och säga något lustigt och dra av ett snett leende, eller varför inte någon engelsk kvinna i en stor hatt och linneklänning.

Ingen Hugh i sikte, däremot ett stort vindkraftverk och då vet jag att jag är alldeles strax har nått mitt mål. Väl framme tittar fåren lite misstänksamt mot mig, men den omedelbara uppvaktningen från tre katter får mig på fall ögonblickligen.

Det kommer dröja innan jag åker här igen.

.