Smittiska udden igår var helklart årets bästa bad. Tänk er klippor med ett vattendjup på kanske fem meter men klart så att man ser ett område av sandbotten omgärdat av tång. Att ta ett stort hopp från klippan rätt ut i det 23 gradiga vattnet var det enda rätta. Att dyka där var ännu bättre, för jag kunde inte det när jag kom dit, men enligt Olle så det helt okej ut. Fatta, jag har lärt mig dyka!
Sedan var jag med
Accel på Acceleratorfestivalen på trädgårn. Avslappnad och utan direkta förväntningar på kvällen var jag helt såld innan kvällen var slut. Hur kan man lyckas gå på sex spelningar i sträck och tycka att varje spelning inspírerade en, och alla på var sitt egna sätt?!
Sedan blev jag kär. I ett band som det var riktigt nära att vi missade, för att vi hängde vid
The Essex Greens spelning som aldrig riktigt fångade mig, jag vet inte men trots det grymma läget på utomhusscenen kom den konstigt nog inte till sin rätt.
The Islands heter min nya kärlek, och jag tror att även Axel blev lika blixtförälskad som jag. För kvällen var de 3 galna violinister, en trummis, en kille på keybord, sångaren samt en kille som spelade bas klarinet -inte saxofon!
Hur ska jag kunna beskriva spelningen för att göra dem rättvisa? Jag blev bara så otroligt glad av att se dem spela, de kändes självsäkra samtidigt som de inte förlorade kontakten med publiken, och den kombinationen är ovanlig och svår att nå. Och hur lät egentligen musiken? Någon galen blandningen av
indie-psykadelisk-folk-pop kanske. Grejen var att jag och Axel hade bestämt att vi skulle gå i tid till den andra scenen så vi skulle komma långt fram när Death Cab for cutie skulle spela, men vi kunde verkligen inte slita oss därifrån, och den sista låten var ändå 9 minuter lång, men inte blev det långdraget eller segt för det inte. Tempot i låtarna gick ständigt upp och ned som en bergochdalbana och samtidigt var det behagligt att lyssna på i lite samma avslappnade anda som The Shins låter fast mycket mer dansant. De var utan tvekan det bästa bandet för kvällen.
Tänk då att jag såg
Regina Spektor äga scenen. När hon spelade tänkte jag att det verkligen skulle vara ett brott om hon inte spelade musik, och använde sin röst, för vilken röst den kvinnan har! Stark men samtidigt med en sårbarhet som gör henne oemotståndlig.
Arctic Monkeys gjorde en riktigt grym spelning med ett otroligt tempo och massa energi som smittade sig till den svårflörtade publiken och gjorde mig själv på riktigt bra humör. Ljusscenografin var genomtänkt och satte igång fler sinnen än bara hörseln. Jag gillade att sångaren med jämna mellanrum frågade om
we were still smiling? Bra fråga att ställa. Det var väl också det enda som vi faktiskt förstod oss på, de andra gångerna han sa något jublande alla runtomkring, och jag och axel stod som två frågetecken och undrade om vi var de ända som inte förstod oss på den breda engelska dialekten. Tydligen var vi det.
Jenny Lewis & the Watson twins bjöd på en riktigt snygg show och var otroligt synkade tillsammans. Återigen fantastiska röster och min favolåt
Rise up with fists var en njutning. Avslutningen ingav lite skön Von Trapp anspelning, när en i taget lämnade scenen och tillsist var det bara trummisen kvar och bjöd på ett grymt solo innan han själv stack.
Death Cab For Cutie, som jag var mest nyfiken på innan kvällen hade lite tufft att imponera på mig efter att jag precis sett The Islands och inte hunnit smälta det riktigt. Med sina fina låtar och Ben Gibbards behagliga röst så blir det inget annat en bra, riktigt bra. När klockan tickade bort mot halv ett var blev jag riktigt trött och jag kände att jag inte kunde inte göra mer spelningar rättvisa. Så det blev bara 3-4 låtar med
Hot Chip som hade kunnat vara välsigt bra om humöret varit på plats. Men tröttheten satte stop för dansandet och mycket belåten och nöjd åkte jag hem. Alla som inte var där missade verkligen massa ljuvlig musik.
