ibland undrar man

Öppnade precis ett nytt kaffepaket. Jag undrar om det finns något bättre än att ta in lukten som uppstår när man öppnar ett nytt kaffepaket. Just de två eller tre sekunderna har man chansen, för sedan blir det aldrig lika gott igen. Jag hann. Kan ju tyckas lite konstigt att koka kaffe när klockan närmare sig 21:00. Givetvis har man bokat upp sig att spela innebandyturnering med jobbet, och den börjar först klockan elva, och håller därefter på hela natten. Känner mig lagom pepp. Förra året tacklade en parkvårdare ner mig, jag kan säga såhär, att han bör passa sig om han är med i år igen. Mycket konstiga kvällsaktiviteter det senaste, igår skruvade jag ihop en billy bokhylla som jag spontan köpte på vägen hem från stan. (Självklart ställde jag mig i den kö som utan tvivel var den mest långsammaste av alla.) Kanske är inte en bokhylla det bästa spontanköpet man kan göra, 210 cm lång och 25 kg tung. Bättre att satsa på typ, en sjal eller nåt…

de-jag-det

För ett tag sedan kom jag på att jag ville skaffa mig en brevvän. Någon som man skulle kunna diskutera livet med och olika tänkbara scenarion och filosofera med, och skriva brev till. Jag hade till och med en viss ”anonym” person som jag tänkte skulle bli min brevvän, fast jag ville inte att denne skulle veta vem jag var. Jag styrde aldrig upp det. Helt ärligt så hade denne nog inte kunnat leva upp till mina förväntningar. Mina förväntningar. Vad kan jag säga annat än att jag ofta blir besviken. Jag tror alltid att alla tänker efter mycket mer än vad de gör, en del gör det, men majoriteten är förvånansvärt apatiska i sina resonemang. Att folk inte fattar att ens handlingar får konsekvenser. En sådan enkel sak. Man gör allt för att skydda sig själv, och väljer att blunda och kan komma på tusen ursäkter för att rättfärdiga sina val, man lever i nuet, fångar dagen och alla andra gjorde det ju…osv. Innerst inne så vet man, men få vågar se det. Jag värdesätter människor som kan se sina misstag och som vågar erkänna dem. Det måste vara ett steg närmare den där saken de kallar frihet.

F.ö undrar jag om jag någonsin kommer få veta vilka de är. Är de jag? Vem är det i så fall?

hybris i hamnen

Mitt rum ser helt förjävligt ut verkligen. Jag lägger allt på golvet och sedan trampar jag på det för att ta mig till sängen så att jag kan stänga av och somna bort från allt. Jag sov bara tre timmar i natt och jobbat hela dagen. Vet inte vilken energi jag använder mig av. Kanske fick jag nya krafter efter att Jakob kastade ett glas vatten rak över mig igår på Kingan. Han tyckte tydligen att detta var lite festligt, fast jag kan meddela att han bett om ursäkt och inte gav uttryck för några undertryckta aggressioner. Eller? Sedan hamnade vi på svartklubb i majorna som innehöll billig öl, rökning inomhus och min favoritradiopratare Fredrik Virtanen! Kan det bli bättre!? Att promenera längs fiskhamnen tillbaka in till city och titta på soluppgången och det stilla vattnet var inte fel det heller. Och Jo och Kalle gick på ett frigolitberg som passerades nere i hamnen. Där missade jag en extraordinär grej, men man måste väl ha något kvar att göra, sommaren har ju precis börjat.

Trött!

vart tog idealen vägen

Jag ska försöka att stänga av. Tänka på annat. För jag kanske bara inbillar mig. Jag vet egentligen ingenting, jag bara känner. Jag har viktigare saker för mig.

Jag ska åka till Kina, Indien och Thailand. Och Italien. Det ska jag tänka på istället.

Jag och Bo tittade på matchen igår. Mycket trevligt som ni ser. Fast ärligt talat börjar jag tröttna på all denna fotboll, kan nog hålla med dig Alle, innan allt blev jobb och läckerol. Varför är det så lätt att engagera sig i 11 gubbar som springer efter en satans boll och inte i saker som kan göra större skillnad. Allt engagemang går förlorat på 90 minuter. Det är lätt och bekvämt. Varför vill vi inte engagera oss i det svåra lite mer. Varför ska allt vara så himla lätt, ja menar sedan när blev allt så enkelt?

med blicken riktad framåt

Oh ända sedan jag kom hem från Hultsfred så har jag velat dansa hela tiden. Det var underbart att gå runt och höra musik hela tiden. Det kändes lyxigt. Här är allt mycket tystare. Festival var verkligen något i min smak, även om jag inte levde det råa festivallivet. Jag drack knappt någonting, gick på många konserter helt själv och skippade bajamajorna till förmån för vattentoaletterna på backstage området. Jag bodde inte ens i ett sunkigt tält, även om jag varje morgon fick sällskap av mina polare spindlarna. Fast de är mindre läskiga i grupp om tio än bara en, konstigt nog. Jag njöt inte bara av all musik utan även av att få vara ute dygnet runt. Tydligen är jag en naturmänniska trots allt. Jag som alltid känt mig så obekväm med naturen. Men det har ändrats det senaste året. Jag vet inte men jag känner mig bara så fri av vara ute och andas in frisk luft i mina lungor. Jag suger in all energi som naturen genererar. Ha, nu låter jag som en flummig hippie. May it so be.

Av alla konserter jag var på var ingen riktigt dålig, vet inte om det berodde på min härliga inställning eller artisterna. Ett härligt samarbete får man väl hoppas på. Vilka var då bäst? Det är skitsvårt att svara på men de som betydde mest för mig var förutom de givna Baby & Strokarna var nog Ane Brun med hennes fantastiska och proffsiga duetter med bla Teitur och Ron Sexsmith som lät ännu bättre live än på skiva. Phoenix, med deras mysiga sound och förmåga att se så fransk-snygga ut trots att de befinner sig på festival, stilrena á la abstrakta tavlor med Malevitj (sorry för alla konstparalleller men jag kan inte undgå det) och Slagsmålsklubben. Detta trots SMKs ljudproblem i början som gjorde mig ganska lack. Men efter tag var det bara dans dans dans!! Grym stämning, dvs varmt, gungigt och partieee.

Ron Sexsmith, åh ljuvliga Ron! – The Editors – Hello Saferide – Sture Alléns dansorkester – Babyshambles – Kent – The Strokes – Lou Reed – Kristian Anttila – Cat 5 – Pheonix – Ane brun – Pharell – Dick Tiger – Slagsmålsklubben – Tiger Lou – The Grey Brigade

Jag tror det var det.
En annan positiv överraskning var demobandet Dick Tiger, som var jag tyckte var väldigt kul att titta på och de hade ett sound som gjorde sig bra live. Sångaren hade också grym utstrålning och lagom kaxighet. Håller tummarna för örebroarna.

fransoserna vet hur man ska klä sig

Sen måste jag ju avsluta med lite kändisskvaller..

> En underbar syn var Leif ”Paggan” Pagrotsky på Lou Reed. Han hade blåjeans, helt uppknäppt vit skjorta och blottade magen och hade sitt coola skägg. Han går inte annat än att älska!

> Missade precis skivsigneringen med Phoenix, de stod precis bredvid mig, men jag var för feg för att våga prata med dem. Sedan när jag äntligen tog mig mod, var det för sent, fast det visade sig att jag gått förbi dem och plötsligt gick de ikapp mig. Men då hade ju mitt mod försvunnit igen…

> Hade precis varit och käkat inne på backstageområdet och gick där strosandes med mitt kaffe när vem möter man, om inte mannen med den perfekta hyn, Pharrell. Fyra minuter sen till sin spelning noterade jag innan jag gick och mötte upp honom igen på framför Hawaii.

> Sångaren i Alice in Chains kläckte den klassiska kommentaren när jag stod och kollade armband till en av entreerna, för han hade inte på sig sitt. ”- I’m with the band” Jag släppte förbi honom.

In love with a feeling

Skulle Babyshambles komma eller inte?
Klockan började närma sig halv två och man tittar på hur killen som soundcheckar två gitarrrer och samtidigt så hör man något som är misstänkt likt introt till fuck forever. Det känns hoppfullt efter att ha hört massa olika rykten som spridit sig på campingen. Jag frågar Kris och Alle om de tror att han verkligen kommer. Kris är tveksam, Alle är säker på att han kommer. Tiden går. Man ser hur det springs fram och tillbaka över scenen och det känns oroligt i luften. Så kommer en kille med öronsnäcka och telefon fram och tar micken. Jag känner att det kommer skita sig. Han säger att det är något transportproblem för bandet, men att de kommer. Om en timma. Vi går tillbaka till husvagnen och tar på oss lite varmare och traskar tillbaka över campingen och sicksackar mellan ölburkar, matrester och berusade männsiskor. Tillbaka till Pampas där det nu börjar ljusna.

Tiden går lite till och lite långsammare. Jag står och är jättenervös, en känsla som jag aldrig tidigare haft innan en konsert. Ändå njuter jag av att vänta för att jag vet ifall de dyker upp kommer det att bli fantastiskt. Klockan passerar halv tre.
Så släcks scenen ner och plötsligt entrar de scenen, B a b y s h a m b l e s. Pete Doherty, killen som det senaste halvåret hamnat på löpet var och varannan dag står några meter framför mig och ska spela. Just like that. Han har en Sverigeflagga i hatten, och ett vitt linne som ser ut som en klänning. Han sjunger, vinglar, sluddrar något om svenska tullen och lirar gitarr och munspel, kastar gitarren ut i publiken och har hattprovning. Allt omkring mig är suddigt och det enda jag ser är Pete och det ända jag hör är musiken som ljuder från högtalarna. Så Spelar de ”Time for heroes” och jag blir bara så himla glad och adrenalinet stiger i kroppen. Ren lycka i tre minuter. Jag hoppar, dansar och sjunger med. Jag tänker på alla gånger jag sjungit just denna låten hemma och hur Jo brukar tycka det är ganska festligt när jag ska försöka sjunga whombles bleed trunches and shild. För det låter festligt. Det var helt fantastiskt. Vilken musik!

Men. Det finns som alltid ett men. Samtidigt kunde jag inte låta bli att nästan känna mig lite sorgsen trots den mäktiga konsertupplevelsen. Mest för att det inte gick att ignorera det faktum att detta var mer en bara en show, ett upträdande. Detta är någons verklighet, showen tar inte slut, och den blottas på ett mycket brutalt sätt för oss. Så här lever Pete Doherty, jämt. Kunde inte undgå att dra parallellen till konstnären som lever genom sin konst. Kanske också därför man blir så berörd av honom, oavsett om man blir provocerad, om man gillar musiken eller inte. Det känns så äkta. Och hur går det att tolka det annorlunda, oavsett vart sanningen i detta ligger sjunger textrader som why would you pay to see me in a cage och rat becomes stars än att det handlar om honom själv, och hans road to ruin. När det blåa ljuset från scenen lyste på honom, såg han helt likblek ut, och tanken slog mig att det skulle kunna kollapsa i vilket ögonblick som helst. Ännu läskigare blir det att jag trots denna obehagliga verklighet utspelar sig i ena ögat, njuter jag ändå med andra, över musikern Pete Doherty, dennes utstrålning. En kille som är otroligt begåvad. Det lyste också en mycket stark anglosaxisk sfär kring honom (trots Sverigeflagga och Portugal-halsduk!), vilket jag tyckte var oerhört vackert och hade en poetiskt klang som fick mig att tänka på William Wordsworth och hans påskliljor, när han sjunger albion. Romantiskt givetvis, men det var härligt att se mer än bara skvallerpressens trista sida av honom och få en glimt av det hans stryka och storhet som musiker, nämligen trubaduren och poeten Pete Doherty.

mot öppna landskap

Solen skiner, jag badade igår och snart går tåget till Värnamo, hjärtat av jönköpings län och stommen i GGVV-regionen. Där skall den lummiga naturen i Apladalen förgylla mina ögon. Därefter blir det hultsfred. Inget regn tror jag, men har med mig en regnjacka. Jag lovar att jag ska göra mitt bästa för att få Phoenix att bli förförda av det Trollhättska landskapet. Men jag tar inget ansvar ifall Sofia Coppola dyker upp där nästa år för att spela in sin nästa film. Bara så du vet, Jo. Chansen är ju ganska stor att det blir så.

Missar ju en del hemma denna veckan, måste vara årets mest intensiva vecka. Volvo ocean race kommer till stan, götatunneln invigs. Damn, att jag missar att delta i det loppet genom tunneln. Verkligen. Martin tar studenten, Hasti (14:e) Malin och Sofia (17:e) fyller år och Pelle och Felix spelar på röda rummet. Mette drar iväg till BArcelona och jag kommer nog inte hinna säga hej innan. JAg kan faktiskt bara vara på ett ställe, så det finns inget annat att göra än att säga grattis, grattis, grattis och lycka till!! NU fick åtmindstone alla göteborgare massa bra tips på vad de kan hitta på i veckan.

ciao!

Les Baby Shamb, s´il vous plaît!

Åh, just nu slog det mig att det är mindre än en vecka tills jag får se Strokes live!! Och Babyshambles..kanske. Låt oss inte säga för mycket om den senare. Annars ser jag framförallt fram emot att se Ane Brun och hennes duet med Teitur och att få dansa galet till Slagsmålsklubben igen. Så himla tur att jag fixat så att jag får allt gratis och mat och backstagepass mot lite lätt arbete i utbyte. Snart så. Åhhhhhhh va gôtt!

Nu har jag också sålt min biljett på blocket. Telefonen började ringa i ett och jag kände att jag var en del av marknanden, den röliga marknaden. Très dynamiskt.

Har äntligen kommit hem från jobbet och jag har verkligen slitit och jobbat jävligt bra!! 10,5 timmar. Om ni vill veta vilka som går på liseberg medan Sverige spelar VM match så kan jag berätta det; Norrmännen, det ostälskande folket. Det var mycket folk och varmt, ja en liten tjej svimmade till och med i kön. Hoppas hon mår lite bättre nu. Lyckligtvis hade jag ju lunch under första halvlek av Sverige – Trinidad så jag såg faktiskt den, men tur att man inte bytt bort tiden så man varit ledig och sett Shaban och co spela NOLL-NOLL. Inte värt. Var det de nya skornas fel? Källström från start? Ja, oavsett så krävs det skärpning. Vi svenskar har ju få tillfällen att vara stolta över vårt land och kunna visa det. Vi behöver detta för vår självbild. Nationaldagen har ju inte riktigt tagit sig än, vilket märktes tydligt när ingen visste vad de skulle göra för att hylla nationen, den gamla damen (eller hästen?). Men här, här vet vi vad vi ska göra, titta på fotboll, dricka öl och skrika ohhhhhhhhh, jaaaaaaaaa och neeeeeeeeej med jämna mellanrum. Så låt det svenska folket få njuta ett tag av detta. Kanske kan John vara lösningen. In med John, jag tror på honom. Eller byt skor.


Veckans musik

Devo – Whip it
Joy division - love will tear us apart
Franz Ferdinand – Michael
The Smiths – Heaven Knows I’m Miserable Now
Charles Aznavour – Hier Encore

årets elev traskar vidare

Två studenter idag, efter en lång kväll på trädgårn igår, som jag inte riktigt minns så mycket av. Inte hindrade det mig från att gratta Malin vid operan idag när Sjölins gick ut. Ojoj tänk att det var ett år sedan man tog studenten. Fast jag längtade inte alls tillbaka och det var skönt att bara titta på. Smart nog tog jag på min svängigaste kjol och gick till operan! Vind från alla håll och svoosch så gjorde jag en Marylin Monroe flera gånger om. Jag bjuder på det. Fast till sist var jag bara tvungen att sätta mig ned och vågade inte resa mig därifrån förrän maja mötte upp mig. Maja och jag flummade runt på stan ett bra tag, och vi vet inte riktigt vad vi gjorde. Typ provade skor, köpte skivor (Kings of Convenience för 79 spänn, känn på den Jo!) och åt falafel.

Efter det åkte vi ut till Hasti och gick på den bästa studentmottagningen ever! Efter all hemlagad mat flyttades borden bort och ALLA började dansa och det var såååå kul. Inte för att jag kan dansa persisk dans men nåt åt något det hållet försökte jag mig på. Lyckades filma med kameran när alla hennes mostrar och kusiner dansade, för att inte tala om när Hasti dansade med sin mamma. Nu fick jag energi för en vecka framåt minst! Det härliga var att alla kunde dansa utan att supa sig fulla först, allt i bara ren glädje. Hastis familj är mysig, ja hon är en riktigt goo brud!

Åh, kanske åker jag till Roskilde också. Det känns så lockande, och med festivalbussen kostar det bara 600 spänn t/r. Pernilla skulle dit och Dylan kommer ju. Fast egentligen har jag inte råd. Men kanske kanske.

Så du beställde bara ett glas till dig själv...?!

Jag behöver bara lite mer tid att tänka.
Jag är för trött och lite för förskyld för att ha svaret.
Kanske imorgon?

Booty call

Jo-ho, slå en pling när du ser detta va, eller nåt. Så kan vi styra upp de två-tre närmsta projekten för de kommande dagarna. Aiight. Jag tänker road-trip, online communication and some other stuff som jag klurat på här hemma.

och en bild

[dagligt flanerande runt vasa]

denna dag, ett liv

Jag har precis lyssnat på Zlatan-låten med den 7-årige killen Frans, där han sjunger ”I love you, ich liebe dich, Zlatan Ibrahimovic” Kan det bli bättre än det faktum att detta rimmar? Glad över detta blev jag i alla fall och påmind igen om att det faktiskt inte är långt kvar tills fotbolls-VM sparkar igång. En rolig start, när det känns som allt annat tar slut på ett eller annat sätt när den ljuva sommartiden är här. Ägnade gårdagen till att flyttstäda och både jag och Jo var helt slut när vi var klara…med köket! Tankarna som slog mig under torkande av listerna och element medan jag dessutom var sjuk (sympati poäng, tack) var följande:

A. Att jag är tacksam över att jag inte haft en större boplats än dessa 52 km² och den var så pass ljus och fräsch att det trots det uppenbara obehaget inte var mer obehagligt att rengöra alla utrymmen.

B. Hur det kommer sig att jag har så mycket grejer (skit) att ta med hem igen som jag inte märkt att jag har haft där, exempel: luftmadrass och pump i en plastpåse

C. Att många prylar är onödiga och jag mår bättre utan dem.

D. Anledningen till att miljön på vår planet håller på att förstöras beror på alla som flyttar inte orkar ta med sig alla grejer det samlat på sig utan bara slänger grejer utan att sortera dem i rätt avfallslåda. Lösningen borde vara att framförallt demonstrera mera, detta på Götaplatsen så att det byggs mer lägenheter så att det blir billigare att bo och därmed slipper alla flytta lika mycket, och att höja studiebidraget. För studenter är alltid fattiga och flyttar hela tiden. Jag tycker också att detta vore bra för att då skulle Götaplatsen äntligen hitta sin plats, eftersom nästan ingen vill vara där nu. Men då, då skulle folket sluta upp och se den storhet som Posiedon & co så gärna vill ge uttryck för, och alla skulle bli lite lyckligare i slutändan.

E. Varför vi inte har lånat ut luftmadrassen till våra vänner som sovit över hos oss som istället tvingats sova på golvet (Johanna) eller om de haft tur på två kuddar (Olle).

F. Att jag och Josefin har haft så kul tillsammans, och att vi kommer att bo ihop igen. Jag har hört flera personer säga att de blivit sämre vänner sedan de bott ihop, ja kanske t.om ovänner. Poor bastards, för cam & jo är bättre, starkare och smartare än någonsin.


Utflyttningsfesten blev också väldigt kul, och jag var nöjd med att så många kära vänner lyckades ta sig dit! Även om jag lider av stora festkomplex och det kändes som jag bara sprang runt och hoppade runt utan att hinna prata med någon i mer än fem minuter. Cocktailpinnarna var kvällens bästa, med frågan är om det inte blev dött lopp mellan ”marschmellow på pinne med punschpralin också” och ”russin på pinne” i kampen om populärast pinnmat. Innan kvällen var slut han jag också med att äta köttbullar, sås, potismos och lingon inne på 7ans och dansa sig galen på bam-bams knôkade dansgolv samt njuta av tre ösregnskurar i kön in till skutan.

God bless the caselogg / C