skärpning!

Förra veckan hade jag vokalbrist. Nästan varje gång jag skrev ett ord på mer än sex bokstäver som ordet engagerad glömde jag alltid vokalen i mitten, alltså engagrad. Nu är det en ny vecka och nya bekymmer. Jag lägger pennor på udda ställen och glömmer av det. Framförallt glömmer jag att sätta på korken, vi snackar ju bläckpennor. Det känns inte som ett typiskt beteende från mig, håller på och glömmer och grejer. Bara idag har jag hittat två pennor på udda platser och ingen har någon kork. De ligger där och ser sådär sorgsna ut medan de sakta sakta håller på att torka ut. Vilket brutalt sätt för en ehh bläckpenna visserligen att dö på men ändå, nej det här känns inte bra.

till landet eller nåt

Nej, nu tar jag lite semester.

tidigt på lördagskvällen

tyngda ögon

Jag har forfarande inte sovit efter att lördagsnatten hann ljusna och försvinna innan dansen på bam bam tog slut. Nu ska jag gå och lägga mig.

easy come, easy go

Alla är glada idag för de har fått lön, själv är jag inte ett öre rikare utan fattigare! Så går det när man åker ut och reser och sedan köper en lite dyrare mors dag-present än man tänkt sig. Men jag är glad ändå, för jag råkade gå rätt in i ukulele festivalen på vägen till Kungsportläkarna, där jag blev ytterligare 500 kr fattigare men ett plåster rikare.

Nu ska jag hit the shower så att jag hinner in att möta upp Hasti på valand om en timme. Ooops bråttom..

sommarlov

Jag träffade Axel idag och tog en fika. Vi hyllade Annika Lantz, Filippo Inzaghi och Silverfisken.
Typ, varför är hennes program numera så kort? Imponerande att vara så hungrig med allt han vunnit och vid 34 års ålder, och facinerande att han blivit en kändis bara genom att blogga och det går bara inte att tycka illa om honom.. För att sammanfatta det hela lite kort.

Dessutom kläckte han ur sig följande kommentar, Bright Eyes är svängiga. Jag undrar om någon tidigare beskrivit dem med just det ordet, svängiga. Det tåls att tänka på, för jag kunde inte riktigt förstå vad han menade, alls. Så pratade vi om våra konversationslektioner vi hade i Italienskan. Man fick ju veta så mycket roligt man aldrig hade fått veta om sina klasskamrater annars. Som att den andra Axel alltid köpte med sig skor från London, att Ellen var gift, Ted dansat salsa eller att Einar kom från Malexander.

Sedan kom Maja, Josefin och därefter Linda. Sååå kul att se dem igen! Nu har jag också funnit min arbetslösa vän jag gått och hoppas på att hitta där ute någonstans, och det visade sig vara min allra bästa vän. Linda och jag kan filosofera hela sommaren lång.

Idiot

Idag har jag sms-bråkat och lipat på Ica maxis kundparkering.

Nu ska jag kolla på Champions League och jag hejar på Liverpool. Jag vet inte varför jag hejar på dem, men jag tror det var någon kväll i Koh Phangan när jag tänkte att det vore kul att bli lite mer fotbollsintresserad, speciellt av engelska ligan och då är det klokast om man hejar på ett visst lag också.

Liverpool, ja det finns något i namnet som tilltalar mig så varför inte. När jag tänker efter kan det ha varit ett annat lag också, men jag har för mig att det var Liverpool så nu håller jag fast vid dem. Steven Gerrard i mitt hjärta, typ.

entropi

Jag håller på att rensa ut min garderob och jag har precis kommit till den fasen att garderoben är tom, men i hela mitt rum ligger det fullt av kläder precis överallt. Jobbigt är det också att jag har tappat lusten att fortsätta..

vilket håll?

Har precis tagit på mig mina skor jag köpte i Punjab, därav det något fyndiga namnet Punjabi skor och mina blå byxor jag sydde upp i Jodhpur. Gemensamt för dessa två är det inte finns någon höger/vänster respektive fram eller bak. Man får helt enkelt välja själv. Här hemma är man ju van vid att allt man köper är standardiserat utifrån generella mått och denna plötsliga frihet gör mig lite förvirrad och osäker. Jag kan nämligen inte låta bli att varje gång tro att jag tagit på mig byxorna på fel håll och att skorna kommer att kännas ännu mer bekväma om jag byter. Såklart blir det ingen skillnad. Nu har jag börjat uppskatta det fria valet allt mer, för det känns som en vinst för den lilla människan, att veta att det är ingen som styr över än, även om det bara gäller ett par byxor. Ingen kan sitta på ett kontor någonstans och ta cred över att jag bär mina byxor åt rätt håll. Word.

cappuccino-tider

En vecka har hunnit passera.
Jag har förutom spärrat mitt bankomatkort och letat fram en gammal sidenjacka från mormors Kinaresa även uppfunnit nya danssteg på Nef:s dansgolv med Josefin, köpt två par solglasögon bara för att upptäcka när jag kom hem att de inte har mörkt glas alls och därmed i princip oanvändbara, och spenderat alldeles för mycket pengar på Bengans.

Jag har också varit en delaktig till en fjärdedel i det nuvarande rekordet på Trival persuit-automatspelet som står inne på 7:ans gatukök, och flummat mig igenom ett quiz på Kelly’s eftersom vi missade de sju första frågorna. Det bästa, träffat vänner. Åh underbara vänner!

Idag blev det en fika på cigarrens uteservering med Christine. Aldrig fel med lite posten-nostalgi , vi tröttnar liksom aldrig på att diskutera detta. Som killen som sista dagen på posten nu i julas sa till Christine att han skulle ge henne en present, åh vad spännande tänkte vi och satt och filade på vad det kunde vara. Så visade det sig vara en kram hon skulle få. En liten lätt besvikelse måste jag erkänna (kanske allra mest jag), för en kram kan väl ändå inte klassas som en present..

Anyway, efter ett tag blev det lite kallt så vi gick och då blev Christine sugen på en glass. Så vi gick och köpte glass.

inga repor att rapportera

Jag har precis satt på Modest Mouse senaste skiva som jag köpte i Australien. Jag har ingen aning om jag kommer tycka om den, allt jag gick efter var sångarens röst som tilltalade en smula. Det första som hände var att jag tappade skivan på golvet och den rullade in under soffan, och jag hittade den inte. Så jag fick gå och hämta en ficklampa för att se vart den tagit vägen, visst låg den där fast nästan längst in.

Jag måste införskaffa mig lite ny musik, men med mitt lilla kapital får jag lägga mitt hopp till Andra långgatans skivhandel och Mynt & musik. Fast jag vill ha Feist nya skiva. Hennes video 1 2 3 4 är läcker!

Jobbig igenkänningsfaktor hittade jag i detta inlägg hos Mamma Mu. Men jag blev peppad av kommentarerna, och det är alltid något.

ett projekt bland tusen

Mamma har förbjudit mig att äta grovt bröd, och plötsligt verkar alla bröd vi har i frysen blivit grova. Själv menar jag att bara för att degen stod och jäste i tre dagar betyder de inte de är grova. Får inte dricka mjölk heller, och mitt hjärtebarn kaffe får betraktas på avstånd i några dagar. Det är lite tråkigt. Jag kanske ska kolla upp om det är något. Jag trodde ändå att min mage skulle bli normal när jag kom hem. Att det var mer en sådan där situation när kroppen vill säga något till hjärnan typ, nu får du allt ta och chilla lite. Fast kanske behöver jag det fortfarande?

Well well, jag lägger bara alla min matlagningsprojekt åt sidan ett tag till, ni vet alla de rätter man ätit i Kina och Thailand osv. och tänkt, det här ska jag laga när jag kommer hem, och det är ju så enkelt, varför har jag inte gjort det tidigare? Inget mer köttbullar och makaroner inte!

Jag har egentligen inget val, för varje gång jag tänkte så råkade jag säga det högt till Hasti, och det slutade det alltid med att jag lovade att i sommar ska jag laga det och det och så ska du få en smakbit. När jag tänker efter tror jag att jag t.o.m sagt något om att komma förbi på hennes lunchrast med en nybakad jordgubbspaj! Fast undra om det inte var mest Hasti som skötte det snacket, och drömde sig bort.

alltid någon bob

Ännu en morgon att vakna upp i sin säng. Det får mig att undra hur jag har kunnat sova på alla dessa platser, alla obekväma dubbelsängar och bunkbeds. Underligast var nog den dubbelsängen i våningssängsformat i Byron Bay. Fast ganska bekväm vill jag minnas. Min säng klår dock alla andra. Den känns som en fluffig dröm, men lagom hård så man inte vaknar upp med en misshandlad rygg det första man gör när man slår upp ögonen.

Jag hade helt glömt av Bob Hund. Jag hittade efter att ha letat ett tag en bränd skiva med dem- Nu skall den lyssnas på. Gött.

i väntan på besök

Att ta ut mat från kylskåpet var världens lyxigaste känsla. Lyssnade på p3 medan jag avnjöt min a-fil och cornflakes, och jag känner inte igen någon av musiken som spelas. Såklart jag kände igen Håkan Hellströms klubbland, men den ar ju gammal.

Jag verkat ha tappat förmagan att anvanda å, ä och ö. Det var längesen jag var på ställen dar de fanns, fast jag har ingen aning om vad som fanns istallet dar. Jag skriver fel konstant men de sitter ju way over there i högra hörnet. Måste sträcka sa mycket pa fingrarna. Ni marker hur mina tankar redan upptas av valdigt tunga ämnen.

stark brud

Jag kommer sakna Hasti. Hon skulle åka till England idag tidigt på morgonen. Fast hon ska snart tillbaka hit igen, och det är bra. Hon är den enda som verkligen kommer förstå allt som hänt. Det är därför jag är glad att jag inte reste själv. Och Hasti är en riktigt bra vän. Jag värdesätter hennes vänskap mycket högt, fin tjej på så många sätt.

Hasti i Shanghai

tack för allt!

De två sista dagarna i Delhi var faktiskt väldigt sköna. Nej värmen var inte skön, men det säger sig själv att 43 plusgrader aldrig kommer att upplevas som skönt. Underbar shopping på Main Bazaar och har man inte bråttom märker man att många av försaljarna är vänliga och duktiga, och påhoppen inte många. Köpte förutom massa härligt krimskrams för i stort sett inga pengar alls, en brun kurta till pappa (traditionell indisk tröja) och när han provade den var den riktigt snygg.

Var ute i god tid till flygplasten, fem timmar och den tiden gick snabbt åt, kö åt alla riktningar och till allt. Vilket kaos. Egentligen var det ingen överraskning, det är Indien vi talar om. Avgångshallen kunde lätt blandas ihop med ankomsthallen eftersom det var så mycket folk. Tydligen när en person skall resa iväg åtföljs denne av 50 personer som skall vinka adjö. Fast vi hann måla naglarna svarta i vänthallen, en oväntad sista sak att göra på en resa. Så sa vi hej då till Indien. Shukriyaa.

Många många timmar senare var man hemma. Moln givetvis, jag som hade tjatat sa till Hasti om att solen visst skulle skina. Resan är slut, fyra månader av fantastiska upplevelser. Det känns så konstigt. Hur ska man integrera allt som hänt med sin tillvaro här hemma? Jag känner mig kluven pa något sätt. Men det är underbart att vara tillbaka i Göteborg! Älskade stad.

solnedgång i Thar öknen.

hej da skrap!

Jag laste precis om Axels lilla spya pa Sj:s tag mellan Stockholm och Goteborg. Idag pa den nio langa timmar bussresan fran Shimla till Delhi sa kan jag saga att minst 80 procent av passargerarna spydde under de forsta tva timmarna av resan, nar det bara slingrade sig ner for bergstopparna.

I Indien har man ett valdigt fiffigt satt att hantera sopor och skrap medan man aker i nagon typ av fordon. Enkelt, kasta bara ut det genom fonstret och vips sa ar det borta. Sa en efter en gick alla med sina spypasar langst fram i bussen dar det fanns ett oppet fonster och slangde ut dem. Ja men ung kille maste suttit med nagon som inte hade flyt, for han var framme minst fem ganger och hamtade pase efter pase.

Jag spydde ocksa, till min egna forvaning. Jag som aldrig brukar spy. Men jag antar att jag far skylla mig sjalv nar jag ater vitloksbrod precis innan bussen aker. Det maste varit den samsta iden pa lange!

Ytterligare tva timmar senare satt alla och at och hade trevligt igen. Dock blir inget vitloksbrod pa ett bra tag for mig.

paharganj igen

Sa var man tillbaka i New Delhi. Mer manniskor, trafik och illadoftande lukter. Djuren har begransat sig till kossor och hundar. I Shimla var det framforallt apor som holl till, kossorna orkade nog inte ta sig upp dit med alla branta uppforsbackar. Vi har sett sa manga djur har i Indien och oftast har det varit att man passerat dem nar man varit ute och promenerat i staderna. Kameler, hastar, apor, asnor, grisar, pafagel, ormar, spindlar och sa alla satans mygg.

Det har precis regnat lite har, monsunperioden har borjat komma till Delhi. Men varmen ar fortfarande kvar. Under var resa dessa manader har vi sett alla arstider. Vinter och var i Kina, sommar i Thailand, Host i Australien och har i Indien har det varit alltifran 15-45 grader varmt och bade storstad, bordiga akerlandskap, oken och himlayas bergstoppar. Och allt detta pa bara en manad. Att ha en packning som kunnat hantera allt detta ar imponerande! Okej, man har sett jakligt rolig/skabbig ut emellanat.

Min pappa skickade en bild till mig som forestaller en tagbana som han har byggt upp over halva mitt rum, och bl.a. tacker hela min sang. Sa skriver han, kanske kan vi sanka ner sangen lite, eller sa kan du sova pa golvet kanske?

Han ar rolig min pappa.
Jag svarade att visst kara pappa far du ha kvar din tagbana men sangen den ar min!
Mamma skickade ett sms idag dar hon berattar att de haller pa att montera ned tagbanan.

regn, sno och lite sol daremellan

Regnet oser ner har i Manali sa forst tog vi tillflykt pa var favoritrestaurang, Johnson's cafe dar vi alltid bestaller deras goda pasta. Jag klarar inte av att ata indiskt mat langre. Dar har de en vacker tradgard med roda rosor och mycket gront. Och nu ar vi har, pa ett resebyra/internetcafe pa huvudgatan i Manali.

Vi har inte gjort sa mycket har, mest aterhamtat oss efter var tusende langa bilresa, och nu nar varmen inte langre gor resan till en plaga ar det istallet de slingriga och guppiga vagarna som gor en smatt avdeckad. Indien kan verkligen gora en utmattad.

Omgivingen kan man atminstonde inte klaga pa, omgiven av bergstoppar med bade trad som maste ha vaxt har i minst hundra ar, sa hoga som de ar, och sa har vi det toppar som ar tackta av sno. Bara en halvtimma harifran kan man tydligen aka skidor. En ganska facinerande tanke, att aka skidor i Indien i maj, men var packning racker nog inte riktigt till for ett besok i skidbackarna.